Nöjd
Jag är mycket nöjd över mina inköp jag gjorde i helgen. Vet att det inte hör till vanligheterna att jag köper saker men ibland händer det. Oftast behöver jag fundera under lång tid innan jag bestämmer mig om och vad jag ska köpa. Det senaste året har jag letat efter en väska och nu äntligen hittade jag en jag kunde vara nöjd med. Fick pengar av morsan och farsan när jag fyllde år, förra året alltså, för att köpa en väska. Nu är väskan inköpt alltså, bättre sent än aldrig.
Så här ser den ut:
Jag gjorde även ett inköp till. Denna gånge inget jag funderat på så länge som ett år, bara kanske någon månad. Det jag köpte var en ny mobil, den inköptes till största delen för att den gamla började bli dålig. Den tappade bort SMS, ibland när någon skickade SMS och jag bara hann läsa utan att svara och därför lade ifrån mig telefonen så kunde SMS:et vara borta nästan gång jag kollade. För att göra det ännu värre så kunde SMS:et komma tillbaka i inkorgen någon dag senare och ta bort ett annat SMS. Det var alltså dags för en ny telefon och det blev det.
Den ser ut så här:
Kort sagt så är jag mycket nöjd över mina två inköp. Måste få tillägga att bilderna är tagna med digitalkameran jag fick i julklapp, mykcet nöjd med den också.
Så här ser den ut:
Jag gjorde även ett inköp till. Denna gånge inget jag funderat på så länge som ett år, bara kanske någon månad. Det jag köpte var en ny mobil, den inköptes till största delen för att den gamla började bli dålig. Den tappade bort SMS, ibland när någon skickade SMS och jag bara hann läsa utan att svara och därför lade ifrån mig telefonen så kunde SMS:et vara borta nästan gång jag kollade. För att göra det ännu värre så kunde SMS:et komma tillbaka i inkorgen någon dag senare och ta bort ett annat SMS. Det var alltså dags för en ny telefon och det blev det.
Den ser ut så här:
Kort sagt så är jag mycket nöjd över mina två inköp. Måste få tillägga att bilderna är tagna med digitalkameran jag fick i julklapp, mykcet nöjd med den också.
Döden är påtaglig ibland
Nu var det väldigt läne sedan sist. Det var faktiskt förra året jag skrev sist. Fy på mig. Men jag har inte haft någon inspiration att skriva, inget ämne som passat. Det betyder inte att jag inte har gjort något eller inte tänkt något. Snarare tvärtom, jag tänker så mycket på olika saker att jag i slutändan inte behöver skriva ner dem. Därför får ingen veta av mina innersta tankar heller om de inte lyckas vara i närheten just då.
Det jag fick för mig att skriva nu är dels en hyllning och dels en nostalgitripp. Det hela börjar med att jag sitter och planerar de lektioner om andra världskriget jag ska hålla. Jag kollar i gamla papper från grundskolan och gymnasiet om andra världskriget, då faller det sig naturligt att jag börjar titta i pappren från Berlinresan. Ett härligt minne från gymnasiet då hela klassen åkte till Berlin på studieresa i nazismens och kalla krigets fotspår. Bara det är nostalgi, läser texter jag skrivit, ser bilder av gamla klasskompisar. Men det som slår mig mest är den trevliga lilla "tanten" som var med på resan. Hon har varit kommunalråd i Sandviken, varit med i politiken under många år. Anledningen till att hon följde med var att hon varje gång min lärare Olov annordnade Berlinresan (vi var långt ifrån den första klassen som åkte och inte heller den sista) gav sitt stöd på olika sätt, men det år min klass åkte var det första gången hon var med. Det härliga med henne var att hon, trots den stora åldersskillnaden, blev en i gänget. Tror att alla i klassen uppskattade henne, eller är nästan helt säker på det. När jag läser dagboken vi skrev om resan kommer det upp många minnen.
Vem denna "tant" var? Jo, hon hette Inga Hagström och jag skriver hette för hon dog förra veckan. Det som gjorde hennes död mer påtaglig för mig var att samtidigt som jag läser dagboken från Berlin så dimper Annonsbladet där det står om Ingas död.
Därför vill jag hylla henne här. Hon kommer att vara saknad av många. I tidningen står det att hon kallades "Mamma Sandviken", det stämmer väldigt bra. Vila i frid Inga, i mitt minne finns du alltid kvar från Berlinresan.
Det jag fick för mig att skriva nu är dels en hyllning och dels en nostalgitripp. Det hela börjar med att jag sitter och planerar de lektioner om andra världskriget jag ska hålla. Jag kollar i gamla papper från grundskolan och gymnasiet om andra världskriget, då faller det sig naturligt att jag börjar titta i pappren från Berlinresan. Ett härligt minne från gymnasiet då hela klassen åkte till Berlin på studieresa i nazismens och kalla krigets fotspår. Bara det är nostalgi, läser texter jag skrivit, ser bilder av gamla klasskompisar. Men det som slår mig mest är den trevliga lilla "tanten" som var med på resan. Hon har varit kommunalråd i Sandviken, varit med i politiken under många år. Anledningen till att hon följde med var att hon varje gång min lärare Olov annordnade Berlinresan (vi var långt ifrån den första klassen som åkte och inte heller den sista) gav sitt stöd på olika sätt, men det år min klass åkte var det första gången hon var med. Det härliga med henne var att hon, trots den stora åldersskillnaden, blev en i gänget. Tror att alla i klassen uppskattade henne, eller är nästan helt säker på det. När jag läser dagboken vi skrev om resan kommer det upp många minnen.
Vem denna "tant" var? Jo, hon hette Inga Hagström och jag skriver hette för hon dog förra veckan. Det som gjorde hennes död mer påtaglig för mig var att samtidigt som jag läser dagboken från Berlin så dimper Annonsbladet där det står om Ingas död.
Därför vill jag hylla henne här. Hon kommer att vara saknad av många. I tidningen står det att hon kallades "Mamma Sandviken", det stämmer väldigt bra. Vila i frid Inga, i mitt minne finns du alltid kvar från Berlinresan.