Mr P

I höstas blev jag tränare för ett pojklag i handboll, var med och tränade dem redan förra säsongen men till den här säsongen tog jag och två kollergor över laget. Nu några månader in så är vi två ledare kvar, redan när vi började hade vi några mål uppsatta. Dels ville vi skapa lagkänsla i laget, tidigare har det varit dåligt med det. Det målet tycker jag vi nu har uppnått. Vi var idag iväg till Smedjebacken för att spela en match, trots att vi bara hade fullt lag och inga avbytare kämpa killarna på. De peppade varandra och kämpa och slet. Seger blev det och det var helt klart en lagseger! Alla var super duktiga. "Det är så man blir tårögt" som min tränarkollega brukar säga. 

Varför nu detta snack om handboll? Är det jag som vill skryta över segern? Nja, till viss del kanske men huvudpoängen med inlägget ska vi komma till nu. 

Och det handlar om mitt ledarskap, jag har aldrig varit någon som hörs eller syns särskilt mycket. Håller mig gärna i bakgrunden, skulle inte vara den som någon kallar ledare. Jag har inte varit den som pratar inför större grupper. Men under det senaste året har jag växt i mitt ledarskap. Idag kan jag utan problem ställa mig framför laget och prata, behöver inte längre förbereda varje ord som behövs när jag tidigare har pratat inför större grupper. Jag känner mig säkrare i mitt ledarskap. Detta märks även på andra sätt, i somras när jag spelade korpfotboll och nu när vi spelar korpinnebandy så tar jag oftare än tidigare ordet vid träningar och matcher. I skolan märkt det också, enda sedan jag började i Falun så har jag börjat tagit för mig på seminarium. 

Vad kan detta bero på? Det svar jag kan komma på är att jag idag är säkrare på mig själv, vem jag är och vem jag vill att andra ska se. Helt klart en självförtroende sak. Mitt ledarskap fick sig även ett rejält uppsving under hösten när jag var vikarie på Österförneboskola, jag fick för första gången bestämma själv i ett klassrum. Jag fick planera allt själv utan att någon tittade över min axel och bedömde om det var bra eller inte. Det var bara jag och eleverna, alla andra lärare litade på mig. Sådan får mig att växa, när jag får göra saker utan att någon bedömmer så tar jag tag i saken och klarar av det. Det var samma sak när tog körkort, jag körde inte bra innan och skulle väl knappt ha körkortet på uppkörningen. Men när jag väl fått det och fick köra själv utan någon som satt bredvid och bedömde så gick det mycket bättre. Kommer ihåg att farsan sa det några veckor efter jag tagit körkortet. 

Så slutsatsen blir att mitt ledarskap har växt i och med att jag satts i situationer där jag får klara mig själv utan någon som bedömer mig. Även att jag bytt miljö där jag fått en annan roll har en stor del i det, men ett inlägg om roller kan jag ta upp en annan gång.