Döden är påtaglig ibland
Nu var det väldigt läne sedan sist. Det var faktiskt förra året jag skrev sist. Fy på mig. Men jag har inte haft någon inspiration att skriva, inget ämne som passat. Det betyder inte att jag inte har gjort något eller inte tänkt något. Snarare tvärtom, jag tänker så mycket på olika saker att jag i slutändan inte behöver skriva ner dem. Därför får ingen veta av mina innersta tankar heller om de inte lyckas vara i närheten just då.
Det jag fick för mig att skriva nu är dels en hyllning och dels en nostalgitripp. Det hela börjar med att jag sitter och planerar de lektioner om andra världskriget jag ska hålla. Jag kollar i gamla papper från grundskolan och gymnasiet om andra världskriget, då faller det sig naturligt att jag börjar titta i pappren från Berlinresan. Ett härligt minne från gymnasiet då hela klassen åkte till Berlin på studieresa i nazismens och kalla krigets fotspår. Bara det är nostalgi, läser texter jag skrivit, ser bilder av gamla klasskompisar. Men det som slår mig mest är den trevliga lilla "tanten" som var med på resan. Hon har varit kommunalråd i Sandviken, varit med i politiken under många år. Anledningen till att hon följde med var att hon varje gång min lärare Olov annordnade Berlinresan (vi var långt ifrån den första klassen som åkte och inte heller den sista) gav sitt stöd på olika sätt, men det år min klass åkte var det första gången hon var med. Det härliga med henne var att hon, trots den stora åldersskillnaden, blev en i gänget. Tror att alla i klassen uppskattade henne, eller är nästan helt säker på det. När jag läser dagboken vi skrev om resan kommer det upp många minnen.
Vem denna "tant" var? Jo, hon hette Inga Hagström och jag skriver hette för hon dog förra veckan. Det som gjorde hennes död mer påtaglig för mig var att samtidigt som jag läser dagboken från Berlin så dimper Annonsbladet där det står om Ingas död.
Därför vill jag hylla henne här. Hon kommer att vara saknad av många. I tidningen står det att hon kallades "Mamma Sandviken", det stämmer väldigt bra. Vila i frid Inga, i mitt minne finns du alltid kvar från Berlinresan.
Det jag fick för mig att skriva nu är dels en hyllning och dels en nostalgitripp. Det hela börjar med att jag sitter och planerar de lektioner om andra världskriget jag ska hålla. Jag kollar i gamla papper från grundskolan och gymnasiet om andra världskriget, då faller det sig naturligt att jag börjar titta i pappren från Berlinresan. Ett härligt minne från gymnasiet då hela klassen åkte till Berlin på studieresa i nazismens och kalla krigets fotspår. Bara det är nostalgi, läser texter jag skrivit, ser bilder av gamla klasskompisar. Men det som slår mig mest är den trevliga lilla "tanten" som var med på resan. Hon har varit kommunalråd i Sandviken, varit med i politiken under många år. Anledningen till att hon följde med var att hon varje gång min lärare Olov annordnade Berlinresan (vi var långt ifrån den första klassen som åkte och inte heller den sista) gav sitt stöd på olika sätt, men det år min klass åkte var det första gången hon var med. Det härliga med henne var att hon, trots den stora åldersskillnaden, blev en i gänget. Tror att alla i klassen uppskattade henne, eller är nästan helt säker på det. När jag läser dagboken vi skrev om resan kommer det upp många minnen.
Vem denna "tant" var? Jo, hon hette Inga Hagström och jag skriver hette för hon dog förra veckan. Det som gjorde hennes död mer påtaglig för mig var att samtidigt som jag läser dagboken från Berlin så dimper Annonsbladet där det står om Ingas död.
Därför vill jag hylla henne här. Hon kommer att vara saknad av många. I tidningen står det att hon kallades "Mamma Sandviken", det stämmer väldigt bra. Vila i frid Inga, i mitt minne finns du alltid kvar från Berlinresan.
Kommentarer
Postat av: Maja
Åh :(
Postat av: Regajna
Ja det var verkligen inget trevligt besked det där. För hon var verkligen en helt underbar människa. Hon måste ha påverkat alla hon mött i sitt liv på ett positivt sätt. Vila i frid Inga.
Trackback