"Alla har vi ett Mount Everest att bestiga"
Jag blir alltid imponerad av duktiga talare, de har förmågor jag själv skulle vilja lärare mig. När jag sitter och lyssnar på föreläsare vandrar tankarna ofta till hur jag själv är som föreläsare. Kommer ju troligtvis hålla en del lektioner som lärare så det är en viktig del att kunna fånga eleverna. Jag försöker se hur de föreläsare jag haft gör för misstag eller bra saker för att kunna lära mig något av dem, om det så är att så jag inte ska göra.
Det jag direkt kan säga vill plocka med mig från Fredrik Sträng är hans mod att använda uttryck, gester och hans förmånga att bjuda på sig själv. För att kunna göra det krävs att man vet vad man gör och är säker nog på sig själv för att kunna göra bort sig utan att bry sig. Det är något jag har svårt för och något jag verkligen behöver träna på. Jag kan prata inför en klass utan problem men att fånga eleverna och göra det intressant måste jag lära mig. Det enda sättet att göra det på är att öva, öva, öva och öva ännu mer. Jag tror att en säkerhet i sitt föreläsande kommer ju fler gånger man har stått där uppe och pratat, men vissa verkar ha en talang för det. Fredrik Sträng är en sån person verkar det som. En person som står mitt i rummet så fort de kommer in. De drar till sig allas blickar även om de inte försöker. De personerna är naturliga ledare. Känner några personer som har den förmågan och är alltid lika imponerad varje gång.
En sådan förmåga kommer jag nog aldrig få, men skulle i vissa fall gärna ha. Säger i vissa fall för förmågan kan inte vara bra i alla lägen. Ibland vill man kunna försvinna i en folkmassa och bara observera, så känner jag i alla fall.
Ståltermos
Men nog om det. Till ståltermosen. I förra inlägget skrev jag att jag varit iväg och coachat mitt handbollslag. Var iväg helgen som var också, denna gång till Borlänge. Det gick inte så vidare bra, två förluster. Men i alla fall i sista matchen kämpade grabbarna på bra. Skulle egentligen iväg ikväll också men på grund av sjukdom i laget så ställde vi in matchen.
Nu vandrade jag iväg från ståltermosen. Det jag skulle komma till var att jag dagen före matchen i Smedjebacken var och köpte en ståltermos. Vad ska han nu med en sån till, kanske ni undrar. Svaret är så pass enkelt att jag har haft kaffe med mig till matcherna. Nu ska ni inte tro att jag dricker under matcherna utan mellan matcherna, före eller efter. Vad tror ni jag är för typ av coach egentligen? Det skulle verkar väldigt oseriöst om jag drack kaffe under matchen, skulle inte vara något bra föredöme för grabbarna då.
Återigen vandrar jag bort från ståltermosen, svårt att hålla tråden idag. Poängen med ståltermosen är själva köpet av den. I sig är det bara en ståltermos, men det representerar att jag blir mer och mer vuxen. Inget barn eller ungdom skulle köpa sig en ståltermos. Än mindre koka kaffe kl 6 på en lördagmorgon för att ta med sig och sedan bjuda på kaffe till tränarkollegan. Det om något är vuxenpoäng.
Jag blir vuxnare, konstigt vore annars. Jag har känt mig relativt vuxen ganska länge nu, men fler och fler av mina handlingar bekräftar det. Som ståltermosen. Jag märker även att jag blir mer och mer bemött som en vuxen, det är faktiskt både en skönt och lite tråkig känsla. Skön på så sätt att jag blir tagen på allvar av folk, tråkig då att vara vuxen kräver mycket ansvar. Jag saknar ibland barndomsdagarna då man inte behövde bry sig så mycket. Kanske det också är ett tecken på att håller på och bli vuxen?
Mästarcoachen
I höstas blev jag tränare för ett pojklag i handboll, var med och tränade dem redan förra säsongen men till den här säsongen tog jag och två kollergor över laget. Nu några månader in så är vi två ledare kvar, redan när vi började hade vi några mål uppsatta. Dels ville vi skapa lagkänsla i laget, tidigare har det varit dåligt med det. Det målet tycker jag vi nu har uppnått. Vi var idag iväg till Smedjebacken för att spela en match, trots att vi bara hade fullt lag och inga avbytare kämpa killarna på. De peppade varandra och kämpa och slet. Seger blev det och det var helt klart en lagseger! Alla var super duktiga. "Det är så man blir tårögt" som min tränarkollega brukar säga.
Varför nu detta snack om handboll? Är det jag som vill skryta över segern? Nja, till viss del kanske men huvudpoängen med inlägget ska vi komma till nu.
Och det handlar om mitt ledarskap, jag har aldrig varit någon som hörs eller syns särskilt mycket. Håller mig gärna i bakgrunden, skulle inte vara den som någon kallar ledare. Jag har inte varit den som pratar inför större grupper. Men under det senaste året har jag växt i mitt ledarskap. Idag kan jag utan problem ställa mig framför laget och prata, behöver inte längre förbereda varje ord som behövs när jag tidigare har pratat inför större grupper. Jag känner mig säkrare i mitt ledarskap. Detta märks även på andra sätt, i somras när jag spelade korpfotboll och nu när vi spelar korpinnebandy så tar jag oftare än tidigare ordet vid träningar och matcher. I skolan märkt det också, enda sedan jag började i Falun så har jag börjat tagit för mig på seminarium.
Vad kan detta bero på? Det svar jag kan komma på är att jag idag är säkrare på mig själv, vem jag är och vem jag vill att andra ska se. Helt klart en självförtroende sak. Mitt ledarskap fick sig även ett rejält uppsving under hösten när jag var vikarie på Österförneboskola, jag fick för första gången bestämma själv i ett klassrum. Jag fick planera allt själv utan att någon tittade över min axel och bedömde om det var bra eller inte. Det var bara jag och eleverna, alla andra lärare litade på mig. Sådan får mig att växa, när jag får göra saker utan att någon bedömmer så tar jag tag i saken och klarar av det. Det var samma sak när tog körkort, jag körde inte bra innan och skulle väl knappt ha körkortet på uppkörningen. Men när jag väl fått det och fick köra själv utan någon som satt bredvid och bedömde så gick det mycket bättre. Kommer ihåg att farsan sa det några veckor efter jag tagit körkortet.
Så slutsatsen blir att mitt ledarskap har växt i och med att jag satts i situationer där jag får klara mig själv utan någon som bedömer mig. Även att jag bytt miljö där jag fått en annan roll har en stor del i det, men ett inlägg om roller kan jag ta upp en annan gång.
Informationssamhället...skulle inte tro det
Varför kan man inte informera om saker i tid? Det är så ofta som information kommer i sista stund, saker som det kunde ha informerat om tidigare. Jag förstår att ibland så förändras saker snabbt och det inte finns tid till att göra så att alla får reda på det, men ibland är det bara lättja och allmän lathet.
Idag var jag duktig och lånade böcker till nästa delkurs, skrev av en lista som fanns på internet. Hittade de böcker jag skulle ha, jag har köpte några av böckerna och kollat upp tidigare att det gick att låna resten. Suveränt tänkte jag. Väl hemma så kollar jag Fronter, (en typ av anslagstavla på nätet som skolan har där de informerar om kurserna man går) där står det att en av böckerna jag lånat inte längre ska vara med utan det är en annan bok av samma författare. Det är en bok som inte finns att låna i Sandviken och för göra saken värre så är det första boken på kursen, om jag beställer den idag så får jag boken om 10 dagar ungefär.
Nu kanske nån tänker att jag skulle ha kollat Fronter tidigare, men informationen var ut lagd i dag. Samma dag som kursen började, sen fanns även den informationen i komdendiumet som finns på nätet. Jag kollade inte litteraturlistan i den då jag trodde att det var samma både där och det andra stället jag kollade på.
Tänk om de kommit med den informationen för två veckor sedan då hade det inte varit några problem, men nej det ska ändras i sista stund. Samma sak var det när terminen började, då en vecka innan kom information om att ordningen på delmomenten var ändrade. De böcker jag köpt skulle jag inte ha direkt utan senare och istället fick jag köpa andra böcker. Bara för att jag varit i tid med min bok beställning så blev jag straffad för att informationen var seg.
Är detta vad som kallas för informationssamhället? Borde inte all teknik som telefon, datorer o.s.v. göra så att informationen går fram snabbare? Verkar inte som så. Eller är folk så förslappade idag att de inte orkar informera i tid? Sur blir man i alla fall!
P is back!
Yes, jag är tillbaka. Får se om jag börjar skriva frekvent igen. Ska göra ett försök i alla fall. De tappra få som läste bloggen förr har nog slutat kollat på den. Får kanske säga till mina gamla läsare att jag ska försöka skriva igen.
Den stora frågan på allas, om det nu finns någon som ser detta, läppar är: Varför har han börjat skriva igen?
Svaret på den frågan är både enkel och komplicerad. För det första så påverkas jag av vissa personer lättare än av andra. Det har varit flera som har tyckt att jag ska skriva igen, men jag har inte känt någon lust för det. Men idag var det nån som sa att jag borde skriva igen när jag i ett svagt ögonblick sa att jag hade en blogg. Det är det enkla svaret.
Det mer komplicerade svaret är att jag efter uppmaningen började tänka på varför jag skulle skriva. Jag kom fram till att jag blev mer eller mindre tvingad att skriva när denna blogg startade, men strax efter jag skrivit mina första inlägg så kom den bli ett viktigt sätt att få ut sina tankar. På sätt och vis hjälpte bloggen mig att definera mig själv under en tid då jag förändrades mycket som person. Det jag kom fram till idag var att man aldrig slutar behöva definera sig själv. Jag har ofta tankar och funderingar som är bra att försöka få rätsida på genom att skriva kring de.
Följd frågan när jag kommit på varför det är nyttigt att skriva ner sina tankar blev, varför visa alla som vill läsa vad jag tycker och tänker? Vill jag skriva ner mina tankar jag kan lika gärna göra det i en dagbok, jag har aldrig varit mycket för att syns och skrika ut mina känslor. Så varför skriva blogg? Jo, jag har kommit fram till att det inte är många som känner mig särskilt bra. Jag håller det mesta för mig själv. Bloggen gör att mina nära och kära kan lära känna mig lite bättre. Kommer ihåg att farsan sa att han lärde sig massor om mig när han började läsa bloggen, det säger väl allt.
Så där har ni det, P is back!
